Väster om Hornstull ligger en ö som många ser dagligen men sällan går i land på. Reimersholme är en egen stadsdel inom Södermalms stadsdelsområde, den nås över en enda bro, och den bär tre tydliga lager historia: en malmgård från 1700-talet, en spritindustri som höll ut i nästan hundra år, och de bostadshus som restes rakt in i fabriksområdet på 1940-talet.
Det mesta av det är dokumenterat i bild. Stadsmuseets fotografer var på plats både när husen byggdes och när fabriken fortfarande gick, och materialet är öppet i Stockholmskällan. Den här genomgången följer de källorna och de årtal som faktiskt går att belägga.
Ön hette Räkningeholmen innan Reimers kom
Namnet kommer från Anders Reimers, född 1727 i Norrköping och död 1816 i Stockholm. Enligt Svenskt biografiskt lexikon, vars artikel bygger på handlingar i Stockholms stadsarkiv, kom han till huvudstaden som sjuttonåring och antogs 1744 som lärling i hattstofferarsocieteten. Han monterade och sålde hattar och modevaror i en bod vid Storkyrkobrinken, gjorde fastighetsaffärer med god förtjänst och utsågs 1776 till rådman i stadens magistrat.
Ön hette då Räkningeholmen. Reimers arrenderade ett större område där under sin andra hustrus sista år, hon dog 1785, med tanken att bygga ett sommarhus åt familjen. År 1786 tillstyrkte Kommerskollegium hans ansökan om skatteköp av en stor del av den statsägda holmen, och i oktober samma år beviljades köpet. Huset han uppförde var i en våning. Det byggdes på 1794 och fick då brutet tegeltak. Han lät köra ut lassvis med jord för att fylla ut mellan bergen, utvidgade stranden och anlade en större trädgård.
År 1798 reste några av hans närmaste vänner en minnessten på platsen. Vid samma tillfälle fick malmgården namnet Reimersholm. Reimers gjorde egendomen till fideikommiss och skrev in att alla som i framtiden innehade den skulle foga namnet Reimers till sitt eget.
Årtalen skiljer sig mellan olika framställningar av öns historia, och det är värt att säga rakt ut. Vi följer lexikonet, dels för att det bygger på arkivmaterial, dels för att det uttryckligen underkänner en uppgift som annars går igen: att Reimers kunde bekosta ön tack vare ett arv efter en barnlös bror. Bouppteckningen efter brodern visar något annat.
Det äldre önamnet lever kvar. Husen på Anders Reimers Väg placeras i Stadsmuseets bildposter i kvarteret Räkenholmen.
Brännvinet som gjorde ön till industri
Under andra halvan av 1800-talet blev Reimersholme en fabriksö. På ett brevhuvud tryckt i svart och guld någon gång mellan 1890 och 1900 står avsändaren Reymersholms Nya Spritförädlings Aktiebolag, Reimersholme, Stockholm. Litografiska museets beskrivning av trycket räknar upp tidens stora fabriker i staden: Nobels dynamitfabrik vid Vinterviken, Barnängens tekniska fabrik, Liljeholmens stearinfabrik och spritfabriken på Reimersholme.
Mannen som förknippas med den är Lars Olof Smith, i samtiden kallad brännvinskungen. Han var omstridd redan då, och de två samtida skrifter som Stockholmskällan har digitaliserat drar åt rakt motsatta håll. Stadsarkivets korta levernesbeskrivning från 1878 tecknar en framgångsrik affärsman. Stadsmuseets stridsskrift från 1883 hävdar i stället att Smiths engagemang i arbetarrörelsen och nykterhetsfrågan syftade till att ruinera Reymersholmsbolaget, och att han gjorde det för egen vinning. Båda är partsinlagor. Stockholmskällan uppmanar själv läsaren att fråga efter tendensen i den första.
Fabriken låg i kvarteret Bränneriet, på öns sida mot Liljeholmsviken. På ett foto från åren mellan 1925 och 1930 syns den nedtill till vänster i bild när Bergsunds mekaniska verkstad fotograferas med sin varvsverksamhet, och i bakgrunden reser sig Högalidskyrkan över Söder.
HSB byggde en bostadsö mitt i fabriksområdet
Den 23 november 1942 låg en pontonkran vid ön och lade den sista delen av Reimersholmsbrons bärande järnkonstruktion på plats. Svenska Dagbladets fotograf var där, och bilden finns i Stadsmuseets samling. Bron är fortfarande öns enda.
Sedan gick det fort. Bertil Norberg fotograferade bostadsbebyggelse under uppförande 1942 och 1943 från Pålsundsstrand, och igen 1945 och 1946 sedd från Långholmen över Långholmsviken. Den 30 juni 1944 fotograferade Olle Widfeldt husen på Anders Reimers Väg 13 till 17.
Samma år höll HSB sin jubileumsutställning på ön under namnet ”Bostaden i park”. Stadsmuseets beskrivning av utställningsbilden sammanfattar hela tanken: kooperativet ville bygga bort trångboddhet, var tidigt ute med badrum, sophantering, tvättstugor och daghem, och placerade höga punkthus så att de framhävde öns naturliga höjder. Enligt museet har HSB byggt nästan alla bostadshus på Reimersholme, flest under 1940-talet och några i slutet av 1970-talet.
Vardagen syns också i arkivet. År 1946 fotograferade Lennart af Petersens en lekplats med gungor och barnvagnar mellan husen, och samma år husen vid Vindragarvägen 1 och 4. Tjugo år senare, 1964, stod bussen på linje 30 med ändhållplats i hörnet av Reimersholmsgatan och Vindragarvägen, med fastigheterna Vinfatet 1 och Vindragaren 1 på var sin sida om bussen.
Fabriken låg kvar långt in på 1970-talet
Det som brukar falla bort när öns historia berättas är hur länge industrin och bostäderna delade plats. År 1977 gick Lennart af Petersens runt hos Vin & Spritcentralen på Reimersholme och fotograferade av verksamheten. Trälådor tillverkades fortfarande, tunnor stod uppställda på fabriksområdet, förpackningsavdelningen arbetade, det fanns ett kontrollrum för slutprovning, och fabriken syns från Liljeholmsviken. Åtta av hans bilder ligger i Stockholmskällan. Samtliga är daterade till 1977 och samtliga är placerade i kvarteret Bränneriet vid Reimersholmsgatan, alltså i samma kvarter som spritbolagets adress kring sekelskiftet 1900.
Det är trettiofem år efter att bron byggdes och trettiotre år efter ”Bostaden i park”. Barnen som gungade på lekplatsen 1946 hann alltså bli vuxna medan tunnorna fortfarande stod kvar på fabriksgården några kvarter bort. Ön var inte en industri som blev bostäder, den var länge båda samtidigt.
Vad du ser om du går över bron
Från Hornstull är det en kort promenad västerut till brofästet. Väl på ön är industritiden inskriven i adresserna. Kvarteren heter Bränneriet, Vinfatet och Vindragaren, gatorna Vindragarvägen, Pokalvägen och Skutskepparvägen, och längs vattnet går Reimersholmskajen och Reimersholms strandstig. Anders Reimers Väg går genom bostadsbebyggelsen.
För den som rör sig i Hornstull fungerar ön i praktiken som en förlängning av stråket vid Hornstulls strand, med den skillnaden att promenaden går runt en ö i stället för längs en kaj. Den dyker också upp i vardagsplaneringen för den som ska handla i Hornstull, eftersom flera kedjor saknar butik inne i stadsdelen. Och den som jämför olika delar av västra Söder inför en flytt kan lägga Reimersholme bredvid Hornstull: samma närhet till vattnet, men nästan alla bostadshus från en och samma byggherre. Hornstulls egen bakgrund som tullplats och arbetarkvarter finns samlad i vår genomgång av Hornstulls historia.
Vanliga frågor om Reimersholme
Hur tar man sig till Reimersholme?
Ön har en enda broförbindelse, Reimersholmsbron, vars bärande järnkonstruktion lades på plats i november 1942. Bron landar på Södermalm strax väster om Hornstull och går att gå eller cykla över. År 1964 hade busslinje 30 sin ändhållplats på ön. Vilka linjer som trafikerar Reimersholme i dag framgår av SL:s reseplanerare.
Varför heter ön Reimersholme?
Efter Anders Reimers, rådman och affärsman i Stockholm, som 1786 fick köpa en stor del av den då statsägda holmen och byggde upp en malmgård där. Namnet Reimersholm gavs 1798, vid samma tillfälle som vänner till honom reste en minnessten på ön. Dessförinnan hette ön Räkningeholmen, ett namn som lever kvar i kvarteret Räkenholmen.
Vad tillverkades på ön?
Sprit. Reymersholms Nya Spritförädlings Aktiebolag hade sin adress på Reimersholme kring sekelskiftet 1900, och i kvarteret Bränneriet fotograferade Stadsmuseet Vin & Spritcentralens tillverkning av trälådor, hantering av tunnor och kontrollrum för slutprovning så sent som 1977.