Hornstulls strand är en kort gata som slutar strax väster om Liljeholmsbron. Där tar Bergsunds strand vid och följer Liljeholmsviken norrut. Namnen är snarlika, men de kommer från olika håll: det ena från stadens tull, det andra från malmgården Bergsund, som låg på ett berg och vette ut mot ett sund.
Bergsunds mekaniska verkstad, som gav gatan dess industrihistoria, låg vid Liljeholmsviken och Hornstull. Båda strandgatorna vetter mot Liljeholmsviken, och där ligger en del av förklaringen till att de blandas ihop. Årstaviken hör till strandpromenaden öster om bron, inte till någon av gatuadresserna.
Varifrån kommer namnen Hornstull och Bergsund?
Horn är ett av de äldsta platsnamnen på Södermalm och kan betyda utskjutande terrängparti. Redan 1422 omnämns en tegelmästare vid Hornsbruk, stadens första tegelbruk. Färjetrafiken mellan Södermalm och Liljeholmen började 1661, och efter några år byggdes en flottbro. När lilla tullen flyttades till brofästet fick platsen namnet Hornstull. Hornstulls väg från tullhus till kulturkvarter beskrivs i guiden till Hornstulls historia.
Bergsund har en annan rot. Sundet som malmgården Bergsund vette ut mot är Liljeholmsviken. Vid 1700-talets början fanns här en klädesfabrik och senare ett gjuteri. Bergsundsområdet längst västerut var sedan helt präglat av industriverksamhet ända fram till 1930-talet, framför allt järn- och maskinindustri och från mitten av 1800-talet varvsindustri.
Under 1700-talet anlades flera fabriker längst västerut på Södermalm, och i området uppstod en arbetarklass som slet i de nyanlagda fabrikerna. Ståtliga malmgårdar som Kristinehov, Jakobsberg och Ekermanska gården låg sida vid sida med arbetarnas små fattigkåkar.
Thomas Lewis startade Bergsunds järngjuteri 1769
Thomas Lewis kom från Skottland och lade sitt gjuteri vid Liljeholmsviken. Till en början tillverkades främst föremål av järn. Med tiden utvecklades verksamheten, och fabriken började bygga större och mer avancerade maskiner. Bruket låg i kvarteret Tobaksspinneriet vid Horns tull, på fri och egen grund.
Samuel Owen kom till Sverige 1804 för att montera och ta i drift fyra ångmaskiner som Abraham Niclas Edelcrantz hade köpt i England. Han stannade i Stockholm och hade en projektanställning vid Bergsunds gjuteri fram till 1809. Då sade han upp sig och tog över Charles Apelquists gamla verkstadsområde på Kungsholmen. Under åren vid Bergsund var han med och byggde en av de första ångmaskinerna i Sverige.
Owen blev sedan en av ångkraftens pionjärer i Sverige och tillverkade ångmaskiner vid sin egen verkstad på Kungsholmen.
Sveriges första ångmaskin byggdes vid Dannemora, inte vid Bergsund
Vid Bergsund byggdes däremot Sveriges första egenkonstruerade ångmaskin, någon gång efter 1830. Den första ångmaskinen i Sverige över huvud taget var en annan. Mårten Triewald fick 1726 uppdraget att bygga en ångmaskin vid Dannemora gruvor, och den driftsattes 1728 vid Norra Silverbergsgruvan.
Triewalds maskin fungerade dåligt. Den förbrukade mycket energi, behövde ofta repareras och gick inte att använda året runt i det svenska klimatet. Delarna var inte anpassade till storleken, och vissa av dem var tillverkade i fel material. Misslyckandet gav ångmaskinen dåligt rykte i Sverige, och först på 1760-talet gjordes ett nytt försök att införa ångkraften.
Gjuteriet vid Liljeholmsviken startade 1769, 41 år efter att Sveriges första ångmaskin hade driftsatts i Uppland och under det decennium då ångkraften gavs ett nytt försök i Sverige.
Bergsund byggde fartyg, broar och stadens vattenpumpar
Längre fram blev Bergsund känt för att bygga fartyg och broar, och företaget växte snabbt. På 1840-talet började verkstaden tillverka sjöångmaskiner som användes i fartyg, och under mitten av 1800-talet byggde företaget också hela ångfartyg. När Anton Wilhelm Frestadius tog över 1858 blev Bergsund ledande inom både fartygs- och brobyggeri. Här byggdes fartyg för den svenska flottan och för export till andra länder, och den mest framgångsrika tiden låg under slutet av 1800-talet.
Bergsund göt också broar i järn. Djurgårdsbron är en av dem, en av Liljeholmsbroarna vid Hornstull en annan.
Stockholms första vattenledningsverk låg nere vid Årstaviken och togs i bruk 1861, och dess ångdrivna pumpar var tillverkade av Bergsunds mekaniska verkstad.
Runt år 1900 arbetade fler än 1 000 personer på verkstaden. Företaget hjälpte sina arbetare vid sjukdom, och de anställda hade ett eget bibliotek och en musikkår. Arbetarbostäderna låg vid verkstadsområdet.
Varför Bergsund byggde ett nytt varv vid Finnboda
Det gamla varvet låg inne i Mälaren, och fartygen kunde inte vara större än att de tog sig genom slussen ut till havet. År 1874 köpte Bergsund området Finnboda i Nacka, vid Saltsjön, och började bygga ett nytt varv där med bättre möjligheter att bygga och reparera stora fartyg.
Verksamheten vid Bergsund avvecklades 1929. Fartygsbygget fortsatte vid Finnboda, och strandremsan vid Liljeholmsviken blev tom. Då hade gjuteriet och bruket legat på platsen i 160 år, medan skeppsbyggeriet tillkommit först på 1840-talet.
Vad finns kvar av Bergsunds verkstäder?
Av industriepoken återstår ingenting på platsen. Alla fabriksbyggnader revs för att lämna plats åt den bebyggelse som finns här i dag. I början av 1930-talet var den nya bostadsbebyggelsen på väg upp där Bergsunds verkstäder hade legat.
Hornstulls marknad och biografen Rio ligger inte här utan på Hornstulls strand. Där låg också pontonbadhuset Liljeholmsbadet, som bogserades bort 2025.
I dag är Bergsunds strand en bostadsgata längs vattnet, med butiker och verksamheter i bottenvåningarna, bland dem ett av gymmen i Hornstull. Kvar finns namnen: kvarteren på den gamla industritomten heter bland annat Skruven, Propellern, Turbinen, Kölhalningen, Ångmaskinen, Skrovet och Slipen.
Senast faktagranskad: 1 september 2026. Senast uppdaterad: 5 oktober 2026